Tesla är idag den med marginal största fordonstillverkaren (till börsvärde) trots att man ännu så länge inte tillverkat alltför många bilar. De flesta bilmärken med självaktning lanserar nu aggressiva planer för sina eldrivna flottor och knappt någon nämner numera fossildrivna modeller vid namn. Land efter land inför också en bortre gräns för hur länge bensin/dieseldrivna bilar skall vara tillåtna och det satsas enorma summor på laddinfrastruktur vilket i sin tur har fått bolag som Garo och Zaptec att bli absoluta börsfavoriter för många. De bygger ju framtiden.

I Sverige är det numera klart att regeringen från och med nästa år avser att införa ett s.k. ”Grönt avdrag” för solceller, batterier och laddboxar. En form av skattereduktion som kommer att likna RUT och ROT och ersätta delar av kostnaderna för arbete och material vid installation av solceller (15%), lagring av egenproducerad elenergi (50%) eller installation av laddningspunkter till elfordon (50%).

Inspirerad av allt ovanstående tog jag mig tid att undersöka vad det skulle kosta att utrusta familjens uppfart med ett elfordon i framtidens anda. På svenskt manér inledde jag på Volvos hemsida och lotsades snabbt in i vad som uppges vara framtidens modell för bilnyttjande, Care By Volvo. Efter att ha valt XC40 (den minsta av XC-familjens modeller) och därefter ha byggt upp den enligt de specifikationer jag vill ha, konstaterade jag att priset landade på drygt 8k per månad, i runda slängar 100k om året.

Huruvida ovanstående är rimligt pris eller ej överlåter jag till er andra att bedöma. Efter en titt på SCB:s hemsida kunde jag snabbt konstatera att beloppet ovan ungefär motsvarar 30% av genomsnittlig bruttoinkomst i Sverige (knappt 340 000, år 2019). Där och då smög det sig en känsla av att Volvo XC-serien kanske inte blir en ”ny folkvagn” på samma sätt som föregångarna 144, 244, 740 eller V70 har varit. Eller så underskattar jag helt enkelt vad vi kan tänkas vara villiga att offra för att ha en sådan bil ståendes på uppfarten.

Hur som helst blev framtiden något mer avlägsen för min del då jag valde att hålla inne med min beställning med förespeglingen om att elbilarna (eller rättare sagt batterierna?) lär bli betydligt billigare med tiden. Enligt somliga rapporter jag läst skall de redan om 3-5 år kosta ungefär som vanliga bilar gör idag och förhoppningsvis ha betydligt bättre räckvidd (i synnerhet vintertid). Då borde kalkylen förstås bli enklare att räkna hem. Fast frågan är om det där verkligen stämmer?

Enbart tanken på förestående elektrifiering av bilflottan har fått diverse råvaror att skena. Det är ingen hemlighet att en elbil innehåller betydligt mer av såväl koppar, kobolt som litium liksom även diverse s.k. sällsynta metaller som inte är så enkla att få fram. Att få tillräckligt med dessa blir onekligen en utmaning (allt dyrare med tiden) om hela världens fordonsflotta på sikt ska bli eldriven. Den där snabba prisnedgången många kalkylerar med kanske egentligen inte är så given då den ju till viss del begränsas av tillgången på råvaror.

Som om inte det var problematiskt nog lär det sätta press på världens eltillförsel. Med kärnkraft borta ur bilden på flertalet håll är det inte svårt att se problem framför sig. Om inte annat så på vintrarna när behoven är som störst. Årets vinter kan ju tjänstgöra här som ett tydligt exempel. I Sverige blev elförsörjningen ansträngd till max och i exempelvis Texas slogs den ut helt under kortare tid.

Jag är inte på något sätt expert på området (snarare helt okunnig) men jag har svårt att se att Sverige eller för den delen USA, skulle höra till de allra sämsta länderna vad utbyggnad av elinfrastruktur anbelangar. Min känsla (möjligtvis helt felaktig och därmed snarare en förhoppning) är att vi trots allt borde befinna oss på den övre halvan globalt sett. Har vi fått problem redan i detta tidiga skede kan det onekligen bli tufft om efterfrågan ökar (även hos dem som vi har fått importera el ifrån). Om inte annat lär det bli dyrt. Årets händelser kan mycket väl ha varit olyckliga sammanträffanden men blir dessa allt mer frekventa kan en del möjligtvis börja ifrågasätta huruvida elektrifieringen verkligen är vägen att gå.

En aspekt som verkligen talar för eldrivna bilar är förstås minskade koldioxidutsläpp. Även här tycks nog det sista ordet inte riktigt vara sagt. För även om bilarna är fria från koldioxid är ju framtagningen av dem inte det och här är förstås batterierna den stora boven. För problemet är inte bara att de idag är stora, otympliga och inte vansinnigt effektiva, utan vad som skall ske med dem när de blivit uttjänta? Har världen verkligen en lösning på vad som skall göras med miljontals stora och tunga åbäken år ut och år in vilket torde bli konsekvensen om hela världen anammade elektrifieringsidén inom 5-10 år? Säg det.

Hastigt och lustigt är jag inte längre lika övertygad om att just elbilen är framtiden. Plötsligt känns det som om jag inte skulle bli förvånad om det till slut visar sig att bli en ”nischprodukt” för den allra rikaste delen av världens befolkning och kurserna i dagens ”elektrifieringsvinnare” inget annat är än klassiska aktiebubblor.

Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt.