Som läget ser ut nu tycks det tidigare så populära uttrycket ”higher for longer” framstå som fullt adekvat påstående. Och vem vet kanske nästa åtgärd (när den väl blir aktuell) i själva verket blir en höjning? Ja du läste rätt.

Ovanstående skall, åtminstone tills vidare, inte tolkas bokstavligt och är inte heller något som utgör ett huvudspår i dagsläget. Med det sagt skall man förstås inte utesluta en sådan möjlighet. Förblir den amerikanska ekonomin så pass stark som den är nu (BNP tillväxt och arbetslöshet understigande 4%) samtidigt som inflationen håller sig på behörigt avstånd från 2-procentsnivån, finns det ingen anledning för FED för att stimulera ekonomin ytterligare via räntesänkningar.

Centralbankens mandat är som bekant att återföra inflationsnivån till det uttalade målet om 2% som man anser definierar ”prisstabilitet”. Hittills har inflationen mätt i årstakt varit som lägst 3,0% i juni 2023. Sedan dess har den gått i sidled mellan 3,0–3,7%. Det är väl tveksamt om man kan betrakta det som att ”utvecklingen går åt rätt håll” vilket är det krav som Jerome Powell har framfört för att FED skall kunna sänka räntan.

Skall inflationsnivån ned i USA måste ekonomin kylas av. Den saken är säker. Den stora frågan är förstås hur pass viktiga räntesänkningarna är för marknadens del? Att räntan är en viktig parameter är ju ett oomtvistat faktum i värderingssammanhang. Samtidigt är bolagen ofta betydligt mer förtjänta av stark underliggande efterfråga än lägre kapitalkostnader. Räntesänkningar sker i regel av en anledning som inte är särskilt angenäm för företagen.

Att den amerikanska ekonomin fortsätter att tuffa på medgav även ABB:s avgående VD i samband med att bolaget presenterade sin Q1-rapport som visade sig vara klart bättre än analytikernas estimat. Han påpekade samtidigt att det just var den starka nordamerikanska marknaden som låg bakom den goda utvecklingen. Sämre har det däremot gått i exempelvis Europa och Asien och då i synnerhet Kina. Det positiva där var dock det faktum att tongångarna nu börjar bli klart mer positiva än vad fallet var tidigare. Med lite tur kan en något försvagad konjunktur i USA vägas upp framgent av en betydligt starkare dito i dels Asien dels även Europa.

Tittar vi på andra rapporter som ju sakta men säkert börjar komma in, har de så här långt (vid tidpunkten då det här skrivs) motsvarat förväntningarna hyfsat väl. Det får väl anses vara ett gott tecken givet att förväntningarna (i synnerhet inofficiella sådana) bör ha stegrats i takt med börsuppgången. De starka utfallen från bolag som Volvo, ABB, Nordea och även till viss del Ericsson lär dock medföra att ju längre in på rapportperioden vi kommer desto svårare blir det att överträffa förväntningarna och få belöning för sin starka prestation. Det är nämligen ingen hemlighet att aptiten växer i takt med måltiden varvid överraskningseffekten blir allt svårare att åstadkomma när vi kommit in i maj.

Kommer mantrat ”sell in may and go away” fungera även i år? Den som ändå det visste. Eftersom detta år är ett valår i USA tenderar dynamiken vara något annorlunda (mer om det vid ett annat tillfälle). Säga vad man vill men så här långt har dock det klassiska säsongsmönstret som förkunnar att aktier är en vintersport stämt tämligen väl. Bortser man från den svagt negativa inledningen på året (OMXSPI-index backade 1,6% i januari) har övriga börsmånader från november och framåt uppvisat tydligt positiv avkastning. Det vore därför inte särskilt märkligt om det mönstret bröts om inte annat så tillfälligt.

Om det sedan blir rapporterna eller annat som får sentimentet att svänga och om så över huvud taget sker vet förstås varken jag eller någon annan. Ur strikt ekonomisk synvinkel tycks förutsättningar för marknaden se bra ut. Gryning i både europeisk och asiatisk konjunktur (främst kinesisk) torde nämligen båda gott för efterfrågan. Det som däremot spökar är de geopolitiska spänningarna som inte vill ge med sig.

Oron i Mellanöstern ökar för varje vecka och det skulle inte förvåna om det i bakgrunden orkestreras av krafter med nära anslutning till Vladimir Putin. Medan Ryssland officiellt utrycker sin bestörtning över den eskalerade konflikten är den tveklöst bästa möjliga sätt att avleda USA från kriget i Ukraina där någon form av offensiv ser ut att planeras till sommaren. Ur ryskt perspektiv börjar det rent av se ut som ett drömläge. Västländernas hjälp ser ut att dröja medan amerikansk dito har fastnat i kongressen. Utan vapen och ammunition klarar inte de försvagade ukrainska trupperna att hålla frontlinjen och till skillnad från Ryssland har man inte möjlighet att fylla på med färska rekryter heller.

Inflationen i all ära men sommarens främsta huvudbry för marknaderna kan mycket väl just geopolitik bli. Detta är nämligen ett område där inget har blivit bättre, snarare tvärtom. Risken är nog hyfsat stor att det inte enbart är ett olyckligt sammanträffande att så har blivit fallet.

Visste Du att

Tisdagens nedgång om 1,5% innebar att OMXSPI-index sjönk för sjätte gången i år med mer än 1%. Det var samtidigt den svagaste handelsdagen sedan 3:e januari då Stockholmsbörsen föll 1,8% vilket så här långt utgör årets svagaste börsdag. För jämförelse kan nämnas att fjolåret hade 27 börsdagar med nedgångar överstigande 1% där den allra svagaste medförde nedställ på hela 3,8%. Fem börsdagar avslutades med nedgångar överstigande 2%, en utveckling som vi så här långt inte har sett i år.