Ny president och draken blir orm

Inom kort tar som bekant Donald Trump över Vita Huset på nytt och direkt efter lär marknaden sannolikt översköljas med en rad olika utspel om än det ena, än det andra.

Trots att Trump ännu inte installerats som USA:s 47:e president har han redan lyckats skapa totalt utrikespolitiskt kaos med utspel kring Panamakanalen, Grönland eller för den delen Kanada. Lägg därtill att hans parhäst, aka världens rikaste man, blandar sig i andra länders inrikespolitik (Tyskland och Storbritannien kan tjänstgöra här som exempel bland flera) och nog börjar det kännas en smula bisarrt. Om de kommande fyra åren blir som de senaste två månaderna var, lär det nog bli skakigt värre på en rad olika plan.

Huruvida det är ovanstående som ligger bakom den kraftiga stegringen av de långa marknadsräntorna i USA är inte helt lätt att utröna. Men faktum är att ”10-åringen” har nu klättrat mer än en (1) procentenhet och närmar sig sakta men säkert 5-procentsnivån. Att detta sker i ett läge då FED nyligen sänkt räntan med en (1) procentenhet är tämligen unikt, på gränsen till oerhört märkligt. Senast något liknande ägde rum var i början på 1980-talet vilket var en bra bit innan åtminstone undertecknad började intressera sig för ekonomi och börsen.    

Den exakta anledningen bakom ränteuppgången delar bedömarna just nu vilket visar att betydligt kunnigare personer än en själv har svårt att sätta fingret på vad det är exakt som räntemarknaden ser framför sig. De flesta befarar att Trumps politik, som i första hand ser ut att fokusera på tullar, avregleringar och skattesänkningar, kan medföra en ny inflationsimpuls. Det vore förstås inte särskilt lyckat i ett läge då FED börjat lätta på bromsen trots att inflationen inte riktigt kommit ned mot målnivån om 2% utan tycks ha bitit sig fast på nivåer närmare 3%.   

En annan (del-?) förklaring som rimmar ganska väl i mina öron givet vad jag skrivit om tidigare i mina krönikor, är att efterfrågan på amerikanska statsobligationer helt enkelt börjar minska och då i synnerhet från aktörer i de så kallade tillväxtländerna med Kina och Indien i spetsen. Givet hur Ryssland har bemötts efter sitt angrepp på Ukraina är det nog inte särskilt konstigt om en del länder (i synnerhet Kina) ser sig om efter andra alternativ. Det skulle bland annat kunna förklara intresset för guld (+24% under 2024) trots ett förhållandevis högt ränteläge och stark dollar vilket normalt är faktorer som ej gagnar guldpriset.

Att relationerna mellan USA och Kina inte är de bästa vet vi ju alla. Frågan är väl egentligen om de kan bli så mycket sämre utan att övergå i en öppen (militär) konflikt? Därom tvistar de lärde nu. Personligen misstänker jag, för vad det nu må vara värt, att Kinas ledare har så pass konsekvent och långsiktig vy på vad man vill åstadkomma att man nog kan vänta ut läget under de kommande fyra åren. Detta inte minst som Trumps förmåga att skaffa sig fiender bland tidigare allierade onekligen spelar kinesiska ledare i händerna. Det senaste utspelet kring Grönland är ett bra exempel då det har fått en del europeiska ledare att sätta kaffet i vrångstrupen. Med sådana vänner behöver man knappt några fiender och vi får väl hoppas att den minst sagt märkliga retoriken inte övergår i handling.

Tittar man historiskt tenderar första året i den så kallade presidentcykeln vara det svagaste under hela fyraårsperioden. Allra sämst har det därtill gått under de åren som det sittande partiet har förlorat ämbetet vilket är vad som inträffade ifjol och dessutom med råge eftersom republikanerna tog hem spelet om båda kamrarna. Hur det blir just i år är dock ändå ovisst. Å ena sidan uppges Donald Trump ofta mäta sina prestationer genom att titta på börsutvecklingen och kan komma att agera därefter, å andra sidan förbereder han rejäla förändringar vilket inte nödvändigtvis behöver vara positivt då den amerikanska ekonomin utvecklas väl. Ribban är därtill högt satt med +24% för S&P 500 två år i följd. Under hans inledande år som president förra gången (2017) steg USA:s bredaste index med drygt 19%.

Kort efter att Donald Trump inleder sin andra mandatperiod är det också dags för årsskifte i den kinesiska almanackan. Det är nämligen 29:e januari som Drakens år övergår i Ormens dito vilket i den kinesiska zodiaken symboliseras av visdom och makt. Eftersom ormens år inträffar var tolfte år är min statistik gällande Stockholmsbörsen tämligen begränsad. Jag noterar dock att 2013 då det senast begav sig steg OMXSPI-index med 29,8%. Gången innan (2001) gick det däremot desto sämre (-16,9%). 

Ska man ha någorlunda statistiskt säkerställt underlag får man nog djupdyka i historiska S&P 500-data. En närmare titt där förkunnar att den genomsnittliga avkastningen för Ormens år (för enkelhetens skull avrundar jag till kalenderår) sedan andra världskriget uppgår till 5,8%. Det bör dock påpekas att årsutfallen har slingrat sig åt olika håll likt ormarna ofta gör. För trots positiv utveckling överlag, har tendensen varit rejält blandad och uppvisat en varannangångs karaktär (tre uppgångsår och tre nedgångsår). Sett ur just detta perspektiv får man kanske hoppas att trenden bryts. Senast det begav sig (2013) steg S&P 500 med 26,4%.