Solen går upp i öst

Med det senast nämnda syftar jag primärt på våra svenska elpriser som i södra delar av landet har nått nya rekord i torsdags då priset pekade på drygt 10 kr per kWh. Ett sällan skådat haveri för svensk del då vi alltid haft billig (och ren) el. Inte blir det heller direkt optimistiskt när vi beaktar att det ännu så länge inte har varit särskilt kallt (i alla fall i söder där priserna har skenat). Det finns således risk för att det kan bli än värre längre fram. Kalla, vindstilla dagar hör ju inte till ovanligheterna vintertid. Tvärtom.

Med merparten av svensk industri förlagd till södra delen av landet talar det som sker inte särskilt väl för de svenska bolagens konkurrenskraft. Det är heller inte särskilt positivt för inflationsutvecklingen på kort sikt (även om kärn-KPI exkluderar både energi- och matpriser) då högre kostnader tenderar att vältras över på konsumenterna. När dessa samtidigt får ta höjd på rejält högre elräkningar blir glädjen över lägre räntor och från årsskiftet även lägre inkomstskatt (elskatten höjd däremot!), kortvarig. Den konjunkturåterhämtning vi alla suktar efter kan mycket väl skjutas ytterligare på framtiden om inte norrlänningar orkar dra hela lasset.

Med ovan i åtanke är det inte svårt att bli strukturellt orolig över svensk (och europeisk) industrins närliggande utsikter. Den gröna omställningen i Europa kan så här långt beskrivas som lite naiv när Donald Trump dundrar fram med parollen ”Drill baby, drill” medan man i Asien (och Kina) fortsätter med såväl kol som diesel utan några som helst skrupler. Tysklands beslut att lägga ned kärnkraften i förtid framstår som idag som århundradets felbeslut. Om det nu var fel vill säga. Det går ju inte på något sätt utesluta att det berodde på noga utstuderad rysk agenda (obs: egen spekulation).

Det skall förstås påpekas att enstaka dagars pristoppar inte behöver bli direkt ödesdigra för svenskt vidkommande. Biter sig de nya prisnivåerna fast lär det däremot definitivt försämra läget. I synnerhet som de nu rådande priserna beror på yttre förutsättningar (väder) till skillnad från pristoppar i 2022 som främst skapades av panik. Toppnivån 2022 nåddes i slutet av augusti av rädsla på vad som kunde hända under vintern. I det läget var bland annat stora delar av den franska kärnkraften avställd. Så är inte fallet nu.

Vi är förstås inte där ännu och förhoppningsvis behöver vi inte heller hamna där. Det vi däremot kan konstatera att Europa (och därmed även Sverige) har en rejäl uppförsbacke att vandra i jakten på utländsk kapital. Det är inte någon slump att USA-börserna har stigit 30% i år medan Stockholmsbörsen knappt lyckats addera 10%. Till och med kinesiska Shanghai Composite har lyckats bättre (+16%) och vi minns ju alla att den kinesiska börsen utmålades som veritabelt haveri så sent som i höst (september).

Sedan dess har en hel del saker hänt och jag tror att någon form av kinesisk exponering är värd att överväga. Jag har i mina tidigare krönikor vurmat för tillväxtmarknader och tänkte idag slå ett slag även för Kina. Man kan förstås tycka vad man vill om landets statsskick men Kina står faktiskt för stor del av globalt BNP och bör därför på lite sikt svara för proportionerlig andel av det globala börsvärdet (USA står idag för 75% av marknadsvärdet medan det svarar för sannolikt omkring 25% av globalt BNP).

Att så inte är fallet idag beror på flertalet faktorer. Dels egensnickrad landsomfattande fastighetskris dels det faktum att landet har i det närmaste blivit oinvesterbart för många västerländska kapitalförvaltare som en konsekvens av kriget i Ukraina eller rättare sagt farhågor om att samma sak (invasion) skulle kunna hända i Taiwan.

Nu är inte jag någon expert på geopolitiska spänningar men skall man tolka Hongkongbaserade och välansedda GaveKal Research (hänvisar i första hand till Louis-Vincent Gave som ofta ger sin syn på kinesisk ekonomi i diverse poddar och videointervjuer) är hotet för en kinesisk invasion främst en västerländsk inlaga. I vilket syfte kan man förstås undra men medan vi går och gissar vilket år som Kina anfaller Taiwan är det inte många i Asien som tror på en förestående invasion. Inte ens taiwaneserna själva tycks propagera för självständighet. För ett oberoende krävs det att 2/3 delar av landets parlament röstar i frågan och som läget är idag tycks oppositionen (som skulle kunna driva en sådan agenda) samla ca 1/3 del av rösterna vilket innebär att frågan inte blir aktuell fram till åtminstone nästa val.

Nog om krigshetsen dock. Kinesiska makthavare har nyligen lanserat betydande stimulanspaket för att stödja ekonomin. Dessa inkluderar allt från sänkta referensräntor, lägre reservkrav för banker och stöd till fastighetssektorn. Så här långt tycks inte höstens stimulanspaket fått fart på ekonomin men är det något som kinesiska ledare har varit historiskt, så är det att vara målmedvetna. När de nu bestämt sig för att ”gasa” lär de förr eller senare uppnå sitt syfte. För första gången på 14 år har man beslutat att ändra landets penningpolitiska hållning till ”måttligt expansiv” från tidigare ”varsam”. Även finanspolitiken ska bli ”mer proaktiv” och stödja inhemsk efterfrågan och investeringar i landet. Nyligen har man bl.a. infört förbud att köpa fysiskt guld dit mycket av rika kinesers besparingar har sökt tillflyt till. Tanken är att dessa medel skall investeras inom landets gränser och allra helst på den kinesiska börsen.

Utöver krigshotet tycks hotet om amerikanska tullar vara ett annat vanligt förekommande skäl till att avstå investeringar i kinesiska bolag. Hur det blir med den saken återstår förstås ännu att se. Sant är att Kinas konkurrenskraft har ökat betydligt enbart under det senaste decenniet. Var man kända för produktion av ”billigt skräp” förr så är man idag ofta ledande inom högteknologisk industri, från solpaneler, batterier till snabbtåg och numera även eldrivna bilar som hittills har varit västerländsk paradgren. Medan Tesla och VW har 120 000 respektive 200 000 anställda totalt har kinesiska BYD närmare 100 000 utbildade ingenjörer sysselsatta enbart inom FoU. Det säger en del om graden av innovation som genomsyrar landets industri just nu.

Som de allra flesta har även Kina sina problem. Men när värderingar ligger kring P/E 10 är en hel del elände inprisat. Låg generell korrelation med övriga världens börser är inte heller fel när amerikanska börser känns rejält överhettade medan europeiska utsikter ”något mjuka” för att trycka sig diplomatiskt. En tillväxtmarknadsfond där Kina i regel står för 20-25% är nog inte fel inför 2025.