Storm i vattenglas?

Veckans FED-möte kan möjligtvis ge viss indikation om riktningen. Jag noterar dock att trots att den amerikanska långräntan åter är tillbaka på nivåer kring 1,60% så är stämningen på börserna något mer normaliserad. Till och med tillväxtaktierna har hämtat en del av tappet.

Skillnaden mot förr är väl egentligen att det har blivit ett skifte i ledarskap. I takt med att marknadsaktörerna spekulerar i snar återöppning av ekonomin drar man upp de mer cykliska sektorerna. Här har Sverige en uppenbar fördel med tanke på flertalet globala bolag i just den kategorin. Det är troligtvis just det som har legat bakom att Stockholmsbörsen (och då i synnerhet OMXS30 som består av de 30 största bolagen) har outperformat merparten av utländska börser i år. Något oväntat får man väl lov att säga.

Just att det oväntade inträffar gång efter annan är också det som gör marknaden så spännande. Ta till exempel räntan. Att den skulle stiga ju närmare slutet på pandemin vi kommer var knappast en överraskning. Tvärtom, 10-åringen låg ju på betydligt högre nivåer än den gör idag vid årsskiftet 2019/2020, dvs i ett läge då ingen av oss hade kunnat förutspå vad som komma skulle. I det läget var därtill konjunkturen ”lite trött”.

Idag är ju läget ett helt annat. De allra flesta förväntar sig en riktig tillväxtboom under det närmaste året. Det torde i sin tur egentligen motivera högre räntor än vad som var fallet inför pandemin. Ändå ser det ut som att marknaden ”blir tagen på sängen” av att räntan stiger från krisnivåer understigande 1%. Nu är det i och för sig kanske inte nivån i sig som skrämmer (10-årsränta på 1,6% är verkligen inget som omkullkastar aktiernas dragningskraft) utan snarare magnituden eller snabbheten av uppgångsrörelsen. Marknaden gillar ju att extrapolera och gör man det med årets rörelse kan man självklart bli lite orolig över tillväxtbolagens värderingar.

I grund och botten tror åtminstone jag om att hela ”ränteoron” mest liknar ”en storm i vattenglas”. Det som däremot skulle kunna skapa oro vore om inflationen kom tillbaka med besked. Huruvida så kommer att ske eller ej återstår förstås att se. Det är förstås inte svårt att ge rätt till alla som ser rejäla prisökningar var de än tittar utom när det gäller centralbankernas s.k. kärn-PPI där man ju exkluderat det mesta som påverkar oss. Här syftar jag framför allt på energi och livsmedel som ju är det som utöver räntorna står för större delen av posterna i utgiftskolumnen för en vanlig familj. Och jag vet inte hur det förhåller sig med de tjänster ni eventuellt nyttjar, men ingen av mina har det sänkts priser på tyvärr. I regel tvärtom. Vad sägs exempelvis om 40-procentig (!) ökning på sopavgiften?

Och på tal om energi. Tittar vi på exempelvis oljan så är det ytterligare ett exempel på hur oförutsägbar marknaden kan vara. Det är knappt ett år sedan som oljepriset kollapsade så pass att det till och med omsattes en del kontrakt på negativa nivåer. Lägre efterfrågan, fyllda lager, framtida konkurrens från nya energislag och inte minst växande ESG-trend gjorde att allt som rörde olja blev pestsmittat. Dödsstöten antogs sedan vara Joe Bidens seger i presidentvalet vars nya administration premierade alla strategier där nya energislag ingick. Men idag drygt fem månader efter valet har facit blivit exakt det motsatta. Medan exempelvis danska Vestas och Örsted är ned med ca 20% sedan årsskiftet är läget det motsatta för Equinor (fd Statoil) eller Lundin Energy vars aktier är upp nära 20 respektive 30%.

Jag är självfallet medveten om att oljeprisets uppgång i viss mån har påverkats av positiva vaccinnyheter. Samtidigt var det väl relativt givet att sådana skulle dyka upp förr eller senare. Tidpunkten i november kan ha varit en överraskning men inte själva faktumet. Icke desto mindre har priset nära på dubblats på kort tid vilket onekligen för tankarna till skenande inflation. Frågan är dock om det är hela sanningen. Kanske kan prisutvecklingen snarare framstå som en konsekvens av det faktum att det idag finns väldigt få som vill/kan eller ens får investera i fossilt av ESG-skäl, trots att oljan lär vara energibasen för världen under åtminstone några decennier till. Underinvesteringar kan mycket väl leda till än mer obehagliga prisrörelser än de vi nyss skådat.

Om råvarornas kraftiga uppgångar är en tydlig signal på inflation eller konsekvens av annat som distributionsstörningar, handelshinder eller det jag omnämnt ovan, tvista de lärde om som bäst just nu. Hur det än förhåller sig med den saken bör man utan tvekan se uppgången som något oroväckande. Kraftiga prisökningar på mat och energi ingår möjligtvis inte i centralbankernas inflationsmått men får trots det betraktas som ett slags ekonomisk åtstramning och därmed en reell motvikt till alla stimulanser. Det säger sig självt att om vi betalar mer för basvaror och tjänster (företagen är i regel relativt snabba med att föra över ökade kostnader till oss kunder) så blir det givetvis mindre kvar i plånboken till övrig konsumtion. Den initiala ”kosläppseffekten” till trots riskerar glädjen bli kortlivad om utvecklingen fortsätter. Fast vem vet, kanske kommer även vi i Europa, likt alla i USA, få en slant insatt på lönekontot för att stödja konsumtion (eller köpa bitcoin).