Veckan i backspegeln… v09

Huvudfrågan som de lärde tvistar om idag är vad exakt som driver uppgången. Handlar det om ekonomins ljusa tillväxtförutsättningar eller är det snarare snabbt stigande inflationsutsikter? Kanske är det både och? Tittar man på prisutvecklingen på bl.a. råvaror skulle troligtvis det senast nämnda vara det givna svaret. Ökad tillväxt medför i regel prisuppgångar på viktiga råvarukomponenter som i sig leder till ökad inflation när företagen lägger över ökade kostnader till kund. Men sedan har vi exempelvis guldet vars svaga utveckling sannolikt borde tyda på att ränteuppgången är främst driven av tillväxtförväntningar. När räntor stiger brukar nämligen guldpriset backa. Utom just när marknaden är rädd för inflation som ju guldet länge ansågs vara skydd för.

Kruxet… Börsnedgångarna i spåren av stigande räntor kan förstås te sig som storm i ett vattenglas. En 10-årsränta om 1,5% är givetvis knappast dramatisk i sig. Tittar vi exempelvis till årsskiftet 2019/2020 var den 1,9% och inte fanns det någon som drabbades av ränteoro då. Tillväxtutsikterna var möjligtvis inte lysande men bör ändå ha varit hyfsade sett till var börserna befann sig då. Inflationen var det ingen som pratade om. Det är också just ovanstående som är skillnaden. Idag är räntan förvisso fortfarande avsevärt lägre men tillväxtförutsättningarna är faktiskt betydligt bättre än vad de var då. Givet att pandemin tyglas pratar bedömarna om tillväxttakt på 5% eller rent av 7%. Blir så verkligen fallet (eller rent av högre) så är det förstås svårt att tro på nollränta som FED bundit sig fast vid för i år och nästa som en adekvat nivå. Värderingar på tillväxtbolagen är därtill långt mycket högre än för ett år sedan.

Inget hot… Sett ur detta perspektiv framstår paradoxalt nog ekonomins snabba återhämtning (hög tillväxt) som ett större hot för börsen än själva inflationen. Den senare nämnda har man ju försökt få upp i många år utan att lyckas. Med det i åtanke är det förståeligt att Jerome Powell gång efter annan påpekar att inflationen inte lär utgöra ett problem för räntesättningen de kommande åren. Skulle den till slut likt fågel Fenix återkomma borde det tvärtom framtvinga en del glada tillrop hos centralbanken som ju så länge strävat efter just detta. Så länge den inte skenar långt bortom målet om 2% är den med andra ord välkommen.

Jobb, jobb, jobb… Att inflationen skulle skena i ett läge när många är arbetslösa är det inte många som tycks vilja tro på. Det är också därför som FED sakta men säkert har flyttat fokus mot just arbetsmarknaden som ledande indikator framgent. Utan högre sysselsättningsgrad är det nämligen svårt att åtminstone i teorin (som i o för sig inte tar hänsyn till att staten skickar ut checkar till sina medborgare) se en rejält ökad efterfrågan och därmed kraftigt stigande priser. Därav blir arbetslöshetssiffrorna som presenteras varje första fredagen i månaden åter oerhört intressanta att beskåda framöver. Enligt veckans rapport ökade sysselsättningen med 379 000 nya jobb i februari och arbetslösheten uppgick till 6,2%. Löneinflationen var 5,3% (årstakt).  

Många bäckar små… Och när jag ändå är inne på inflation. Medan den inte syns till för centralbankerna är det annat för oss vanliga dödliga. Tidigare i år har musikströmningsbolaget Spotify meddelat att man höjer sina priser med drygt 10%. I veckan kom liknande besked från både ljudboksföretaget Storytel och film – och sportstreamingbolaget NENT (Viaplay). Även här handlade det om tvåsiffriga procentuella höjningar av månadsbeloppen vilket ju är mångfalt mycket högre än vad lönerna stiger med för de allra flesta av oss. Bolagsledningarna räknar med andra ord kallt med att prisökningarna kommer att kompensera för ett eventuellt kundtapp i spåren av dem. Och det har de nog rätt i. I nominella termer handlar det ju om några ”tior” i månaden som de flesta av oss antagligen kan undvara för tjänster som man värdesätter relativt högt. Det är ett klassiskt exempel på vad man på ekonomispråk menar med uttrycket ”pricing power”.

Risk/reward… Förra helgen fick två svenska bolag två vitt skilda besked från den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA. För Oncopeptides som för övrigt fanns med i fjolårets Vinnarportfölj blev det ett positivt besked då bolagets preparat melflufen godkändes för användning på den amerikanska marknaden. Bonesupport däremot ombads att inkomma med kompletterande data innan man eventuellt kan få positivt gensvar på sin ansökan. Varför nämner jag det? Jo, det visar sig nämligen att medan Bonesupport aktiekurs rasade med närmare 20% dagen efter beskedet så var uppgången i Oncopetides aktiekurs blott 9%. En uppgång som sedan raderades ut helt dagarna därpå. En klassisk ”sell the news” rörelse som om inte annat visar med all önskvärd tydlighet att risk/reward förhållandet över den typen av besked inte förefaller vara särskilt gynnsamt. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända med Oncopeptides kurs om det exempelvis blev nobben från FDA. 

Follow the leaders… De senaste veckorna har jag återgivit en del, i mina ögon, iögonfallande insynstransaktioner. Idag tänkte jag fortsätta på den inslagna vägen genom att omnämna Garos styrelseordförandens försäljning (värde ca 6,2 Mkr). Det som fångade mitt intresse var dock inte själva transaktionen i sig utan trenden. Jag noterade nämligen att det har registrerats mer än 40 stycken säljtransaktioner i följd i bolagets aktie (!). Senast som någon insynsperson har visat köpintresse var under april/maj 2019. Då stod aktiekursen kring 220 kronor (idag XXX och 791 som högst).