Det våras för svensk industri

När allt går så fort som det gör just nu (och på flera plan dessutom) är det inte helt lätt att hänga med nyhetsflödet och ännu mindre förstå hur saker och ting kan komma att påverka börsen. Den goda nyheten i allt denna kaosartade verklighet är att man sannolikt inte är ensam om att känna på det här sättet. Om inte annat är börsens utveckling ett tydligt tecken på det.

Tittar vi på den gångna veckans utveckling har den haft en tydlig varannadagskaraktär där dragningen dock har varit tydligt nedåtriktad. Under tisdagen föll OMXSPI-index 3,25% vilket är den största enskilda dagsnedgången på nära exakt två år (sedan 15/3 2023 då nedgången blev 3,79%). Den här typen av baisse är således tämligen ovanlig och gör att 2025 ser ut att kunna skriva in sig i historieböckerna på mer än ett sätt.

Den rekylen som inleddes 19 februari, dagen efter att ett nytt alla tiders rekord noterades, ser alltså ut att hålla i sig. Och hur svängig än börsen har känts de senaste veckorna så tycks den så här långt inte framstå som direkt onaturlig. Stockholmsbörsen (jag syftar alltid till breda OMXSPI snarare om OMXS30) har tappat nära 5% som mest så här långt och sökt sig ned till den psykologiskt intressanta 1000-nivån som just i år innebär även den jämna 5-procentsgränsen från årsskiftet sett. En rekyl hit ned omnämnde jag faktiskt som fullt rimlig i en krönika för några veckor sedan. Det är nämligen påfallande ofta som börsaktörerna för index i tämligen jämna femprocentsintervall. Fråga mig inte varför det är så, jag konstaterar bara vad jag sett genom åren. I samband med årets ATH då uppgångsrörelsen som inleddes strax innan jul toppade, var OMXSPI-index upp +10,9%från årsskiftesnivån.  

Korrektioner av det här slaget som den vi ser nu är inte på något sätt ovanliga. Det är snarare regel än undantag att börsen vid några tillfällen under ett enskilt år backar med 4-5% och ibland till och med 8-10%. Att så sker just nu är givet omständigheterna inte helt förvånande heller. Med all den osäkerhet som just nu råder gällande den geopolitiska men även ekonomiska spelplanen, är det nästintill ett under att inte börsen har fallit mer än vad den faktiskt gjort.

I någon av mina tidigare krönikor nämnde jag att det faktum att USA:s nya radarpar, Donald Trump och Elon Musk, älskade både rampljuset och att vädra sina åsikter på sociala medier, torde leda till förhöjd volatilitet på världens börser. Dessvärre visade sig spådomen inte bara vara korrekt utan verkligheten ser ut att ha överträffat dikten. Och då har Donald Trump så här långt enbart gett sig på sina grannar eller allierade. Det riktigt stora slaget, med Kina, har ännu inte kommit upp till ytan. För den som minns hans förra vända i Vita Huset var handelsdiskussionerna med Kina en stående programpunkt under flera månaders tid. Det är något som vi fortfarande har framför oss. Oklart när förstås.

Det som särskiljer årets börsutveckling är utan tvekan bredden. Det är långt ifrån alla aktier som har deltagit i årets uppgång. Undantaget försvarsaktier som tveklöst har absorberat en hel del flöden, har fokus (som vanligt) legat på banksektorn samt stora svenska industribolag som internationella aktörer ser som möjliga vinnare på allmän europeisk upprustning. Och det är klart, skall man stärka europeisk försvarsförmåga lär det krävas investeringar i både befintliga fabriker men säkert även nya sådana. Att förlita sig på inköp från USA som just nu inte tycks uppfattas som allt för pålitlig partner är sannolikt naivt. Och eftersom även Donald Trump har som mål att en del av tillverkningsproduktionen skall återvända till USA lär det förstås leda till ökad efterfrågan för de bolag som redan är etablerade där. I regel handlar det om främst large caps där svenska verkstadsbolag hör till globala jättar.

Jakten på dessa är sannolikt också en av anledningarna till den svenska kronans plötsliga styrka. För små och medelstora bolag gäller det att bida sin tid och invänta det efterlängtade konjunkturlyftet. Det faktum att Tyskland är redo att släppa på skuldbromsen sägs kunna öka BNP med ett par procentenheter. Sådant går inte obemärkt förbi och torde innebära bättre tider för de allra flesta. Blir det därtill någon form av fred i Ukraina lär det som bekant krävas en hel del resurser för dess återuppbyggnad vilket borde ge ytterligare bränsle åt den europeiska konjunkturen.

En annan sektor som borde framstå som intressant är förstås fastigheterna. Starkare inhemsk konjunktur torde driva efterfrågan samtidigt som man som placerare slipper bry sig om Donald Trumps ständiga tullutspel och bråk med andra länder. Problemet här är förstås räntan. Så här långt har sektorn gått hand i hand med amerikanska 10-åringen. Man kan tycka vad man vill om nämnda korrelation men så har faktiskt varit fallet. Fram till nu. För när europeiska (och även svenska) långa räntor vände upp med kraft i veckan som en konsekvens av främst Tysklands historiska beslut gällande ”skuldbromsen”, tycks placerarna ha blivit påminda att det just är inhemska räntor som är viktigast för våra fastighetsbolag. Därav den nedåtriktade sektorrörelsen. Att branschen påverkas när 10 årsräntan stiger med hela 0,3-0,4% på några dagar är förståeligt. Det är en historiskt sett mycket stor och ovanlig rörelse. Med det sagt antyder den rådande räntenivån (tioårsräntan på 2,6%) knappast någon kris för sektorn. Det som kan oroa är magnituden på uppgången och rädslan för att rörelsen kan komma att fortsätta. Skulle så bli fallet lär det inte bli några fler räntesänkningar på ett bra tag. I synnerhet som inflationen vägrar ge med sig.

Blir den europeiska upprustningen tillräcklig för att ensamt dra igång de ekonomiska hjulen? Därom tvistar de lärde nu men känslan är att Sverige ligger ganska bra till. En liten exportberoende ekonomi med goda statsfinanser och ett stort antal industribolag som kan dra nytta av Tysklands eventuella investeringsboom. Vår tid är nu eller?