Det gällde i synnerhet Europa och däribland även Stockholmsbörsen som inte fick någon vidare boost av Riksbankens rekordstora räntesänkning ens. Tvärtom, under den gångna veckan noterade OMXSPI-index sin sämsta börsdag sedan sensommarens asiatiska carry-trade krasch (1-2 augusti). Faktum är att tisdagens nedgång (-2,4%) blev den tredje största i år. Det om något säger väl en del om att optimismen just nu inte är på topp.

Var baissestämningen ovanligt stark just under tisdagen så var kanske inte svagheten i sig helt oväntad. Jag flaggade för en trolig sådan i mina tidigare krönikor. Att Donald Trump gick segrande ur striden var ju trots allt inte helt oväntat vilket per definition innebär att många hade positionerat sig därefter. När sedan den initiala yran lagt sig började en del säkert säkra uppkomna vinster samtidigt som andra, på större allvar, började skissa på vad en så kallad ”red sweep” kunde få för konsekvenser.

Som läget är nu är det inte vidare konstigt att många målar upp ett baisse-scenario runt Europa. Att tullar inte är positiva nyheter för exportberoende ekonomier som flertalet av de europeiska är (och i synnerhet den svenska) behöver man inte vara något ekonomiskolat geni för att förstå. Vem och vilka som eventuellt drabbas är desto svårare att specificera varför man från placerarnas håll gör det relativt enkelt för sig och väljer att anamma den klassiska devisen: sälj först, fråga senare.

Tullhotet är nämligen långt ifrån Europas enda problem att brottas med. USA:s stadigt stigande skuldsättning innebär att den nya administrationen blir illa tvungen att försöka hitta besparingar för att åtminstone delvis finansiera den expansiva ekonomiska politik som man har gått till val på (och fått mandat för i och med den tydliga valvinsten). Att försvarsinvesteringar är något som kostar oerhört mycket pengar är oomtvistat. Här har Europa slarvat länge för att istället förlita sig på NATO som i mångt och mycket innebar amerikanskt beskydd. Mycket tyder på att dessa goda tider kan vara förbi.

För några månader sedan uppmärksammades Donald Trumps utspel att han skulle låta Ryssland anfalla även NATO-länder om dessa ej levde upp till sina åtaganden (försvarsinvesteringar motsvarande åtminstone 2% av BNP). Ett uttalande som förstorades upp och delvis togs ut ur sin kontext men är det någonstans som Trump är illa omtyckt så är det just i Europa och i synnerhet bland europeiska medier. Den politiskt i många fall överdrivna korrekthet som annars präglar stora delen av Europa tycks inte gälla synen på USA:s kommande president vilket han för övrigt är smärtsamt medveten om något som i sig inte lär gagna Europa i samband med diverse förhandlingar med USA under de närmaste fyra åren.

Även USA behöver dock allierade inte minst i Kinafrågan. Att man skulle över Nato eller någon av alliansens medlemmar i nöd är förstås väldigt långsökt för att inte säga relativt osannolikt. Icke desto mindre sänder uttalandet en signal som europeiska politiker borde ta på allvar. Om inte annat så visar det att USA inte längre tänker stå för kostnaden för europeiskt beskydd om inte länderna på vår kontinent ser till att antingen betala för det eller själva rusta upp i den mån som bedöms vara tillräcklig. Exakt i vilken uträckning det bör ske kan man förstås diskutera kring men kriget i Ukraina visade med all önskvärd tydlighet att Europa inte alls är redo för den typen av händelser (EU var ju till viss del tänkt som ett fredsprojekt). Och även om det råder delade meningar om USA:s incitament och övrig inblandning i kriget finns det nog ingen som helst tvekan kring att slaget sedan länge varit förlorat för ukrainare om man tvingades förlita sig på enbart europeiskt stöd.

”Ju fler kockar desto sämre soppa” lyder ett populärt ordspråk och nog är det vad som kan ligga Europa i fatet. Det har nämligen visat sig vara förtvivlat svårt att kunna enas kring diverse resolutioner vilket förstås inte gör saken bättre när man nu kommer att tvingas till allehanda förhandlingar med den nya amerikanska administrationen.

Som om inte bara det var illa nog råder det just nu allt större osäkerhet kring ”vem det är som kör” på vår kontinent. I Frankrike är president Macron rejält försvagad och ett totalt regimskifte sannolikt enbart är en fråga om tid. I Tyskland sprack regeringskoalitionen nyligen och nyval stundar i början på nästa år. Vilka som kommer till makten kan man förstås enbart spekulera i men det är långt ifrån omöjligt att vågen av populism som har svept över flertalet västerländska ekonomier gör sitt avtryck även där.

Är den politiska krisen i länder som Frankrike och Tyskland påtaglig så är det ändå inget om man jämför med läget för den tyska industrin som ju länge har varit motorn i det europeiska maskineriet. Bristen på billig energi från Ryssland (eller inhemsk planerbar sådan) har onekligen ritat om spelplanen under de två senaste åren. Som lök på laxen tycks man även ha blivit omrörda av Kina i sin paradgren som fordonsindustrin har varit i decennier, i samband med pågående paradigmskifte (elektrifiering). Idag är kinesiska bilar (EV) inte bara billigare som en följd av statliga subventioner men enligt många bedömare också bättre. Det såg man nog inte komma.

Lägger vi till allt ovanstående att såväl Kina som USA aviserar stimulanser är det inte svårt att förstå att Europa inte utgör någon kapitalmagnet i det här skedet. Det ser dessvärre inte heller ut som om någon snar ändring föreligger och jag misstänker därför att placeringar i USA, Asien och inte minst tillväxtmarknader som jag skrivit en hel del om under hösten, lär fortsätta outperforma europeiska dito. Medan Kina såg till att ta täten beträffande elektrifiering så verkar USA göra detsamma gällande AI. I Europa funderar man istället som bäst hur man skall reglera båda dessa fenomen. Vinnarrecept? Tillåt mig tvivla.

Skall man hitta något positivt i det som pågår är det möjligtvis det faktum att historiskt sett har europeiska ledare lyckats samla sig när de befunnit sig under galgen (2011 senast). När existentiella hot åter gör sig påminda kan man hoppas på en favorit i repris.    

Här syftar jag inte på att just han drog det längsta strået utan snarare det faktum att vi har detta ständigt under året återkommande debacle, bakom oss. Marknaden ogillar osäkerhet och även om betydande sådan återstår (mer om det nedan) så vet vi i alla fall vilka förutsättningarna är.

Donald Trump personligen och republikanerna som parti sopade rent och tog hem hela spelet. Det i sig visar att det amerikanska folket inte var helt nöjda med utvecklingen de senaste fyra åren. För oss utomstående kan det förstås verka märkligt att folk inte ser ut att vara nöjda när de i stort sett levt i en evig högkonjunktur ända sedan pandemin släppte klorna om ekonomin. Tillväxten har varit stadigt ökande och arbetsmarknaden stark. Så sent som i veckan vände inköpschefernas index återigen uppåt och även innan dess befann de sig på hälsosamt avstånd från den psykologiskt viktiga 50-nivån. Det är en helt annan bild än i Europa eller Sverige för den delen.

Mot det kan vägas in oron för stigande räntor och en extrem inflation. Denna tycks förvisso ha sjunkit tillbaka men fortsätter att vara högre än förr. För som vi alla vet innebär inte lägre inflation att priserna sjunker utan enbart att dess ökningstakten är lägre. Vän av ordning inflikar förstås att det går att diskutera huruvida inflationen beror på demokraternas vägval eller för den delen FEDs. Vill man gå än längre ut kan man faktiskt även hävda att även Donald Trumps tidigare administration hade ett finger med i spelet om man beaktar vilka beslut kring nedstängningar och liknande som togs under hans sista år i det ovala rummet.

Eftersom jag själv inte är röstberättigad har jag medvetet valt att avstå från offentliga tyckanden kring eventuell valutgång. Förvisso handlar det om ett val där man utser den fria världens ledare men till syvende och sist är det ändå att betrakta som i första hand en amerikansk angelägenhet. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att jag nog hade rätt i somras när jag i en av krönikorna påpekade att beslutet att ersätta Biden med Harris kom dels alldeles för sent för demokraterna (hans ålder och sviktande hälsa har skadat bilden av partiet), dels var felaktigt (borde föregås av primärval till posten).

Mycket kan sägas om USA men min känsla var (och är) att man helt enkelt inte är redo (moget) för en kvinnlig president. Medan det i Europa inte vore märkligt alls (mer än möjligtvis i en handfull länder) är det fortsatt en laddad fråga i USA där man förkroppsliga presidentrollen med maskulin styrka som krävs för att stångas med diktatorer i Kina eller Ryssland. Jag kan ha fel men jag misstänker att det inte är en tillfällighet att Hilary Clinton förlorade mot dels en då okänd Barack Obama (primärval) dels en oprövad i politiska sammanhang Donald Trump (presidentval). Nu gjorde även Harris det.

Vad som föranledde republikansk storseger är dock inte lika intressant som det som kan komma i spåren av den. Det har skrivits spaltmeter kring vilka branscher som eventuellt blir vinnare respektive förlorare som en följd av Donald Trumps återkomst. Merparten av dessa slutsatser baserar sig främst på vad han har sagt under kampanjen samt gjort under sin förra mandatperiod. En hel del har redan intecknats i kurserna under de senaste månaderna (s.k. Trump Trade). Uppenbarligen inte allt givet hur starkt börserna i USA gick dagen efter valet.

Jämför vi med förra gången som Trump (och republikanerna) var vid makten har flera signifikanta förändringar skett. För det första var Trump själv helt ny då och inte alls politiskt skolad. Att sätta upp en administration kräver en hel del politisk kunskap som han saknade vid tillfället men gör definitivt inte nu. Efter att ha förberett sin ”come back” är han troligtvis betydligt mer redo för vad som komma skall och kan därtill skrida till verket mer eller mindre omedelbart.

En annan aspekt som gör att läget idag skiljer sig tvärt mot tidigare, är det faktum att republikanerna ser ut att kunna ta kontroll också över båda kammarna (s.k. ”red sweep”). Det ger ett helt annat mandat för kommande förändringsarbete. Det i sin tur gör det högst sannolikt att Trumps ”hjärtefrågor” snabbt hamnar i fokus. Illegal immigration är en sådan fråga, skatte- och handelspolitik andra.

Lägre skatter är det nog få som klagar på. Hans tilltänkta handelspolitik och eventuella tullar skrämmer marknaden desto mer. Det är förstås helt naturligt. Dels riskerar den typen av åtgärder snedvrida konkurrensen, dels lär de allt annat lika leda till ovissa motåtgärder som i sin tur driver upp inflationen igen. En stigande sådan är nog få intresserade av givet all problematik som denna har ställt till med under de senaste åren (och delvis kan vara anledningen till att Trump har kunnat ta över makten). Detta är förstås något som Trump och hans rådgivare är väl medvetna om. Märkligt vore annat.

Säga vad man vill om Trump men förhandlingskonsten tycks han behärska tämligen väl. Tidigare har han ofta valt att gå ut hårt för att därefter kompromissa sig till ett slutligt utfall. Det som sägs utåt behöver därför inte nödvändigtvis bli det som slutligen blir verklighet. Framgent blir det därför viktigt att inte lyssna på vad han säger (eller skriver på plattformen X) utan fokusera på vad hans administration verkligen gör. Det kortsiktigt mest intressanta blir därför vilka som skall ingå i den.

I förra veckans krönika nämnde jag att det är relativt låga odds på att det inledningsvis kan bli volatilt men förutsatt att vi får en segrare bör den allra värsta osäkerheten lägga sig tämligen fort. Den synen står jag fast vid och det faktum att det blev Donald Trump som gick segrande ur striden torde medföra att rörelserna torde kunna begränsas till ”sell the news” snarare än ”reverserad Trump trade”. De allra flesta tippade som bekant att just han skulle gå vinnande ur striden om Vita Huset även om en och annan kan ha förvirrats av diverse opinionsundersökningar kort inför valdagen.

Efter veckans initiala uppställ kan det därför mycket väl bli dags för vinsthemtagningar innan vinterns säsongsmässiga styrka åter gör sig påmind. Tittar man historiskt har börserna så gott som alltid stått högre sex månader efter valdagen och detta oavsett vinnarens färg. Deja vu?

Tittar man på utvecklingen från 1996 och framåt vilket mitt egensamlade statistiska underlag bygger på, har utvecklingen faktiskt varit positiv (ca +1% i genomsnitt). Detta trots tvåsiffriga procentuella börsfall under såväl 1997 (-10,5%) som 2008 (-17,9%).

Positivt facit till trots skrivs årets upplaga in i historieböckerna som en riktigt trist börsmånad. OMXSPI-index backade nämligen med 4,2% vilket är den sämsta månadsutvecklingen inte bara i år utan faktiskt på mer än två år(!). Senaste som Stockholmsbörsen uppvisade sämre facit var i september 2022. Det som skilde årets oktober från föregångarna var dock att den följde på en period med positiv utveckling. Augusti/september aggregerat brukar annars bjuda på årets svagaste facit. I år är det dock som vi alla vet presidentval i USA och dessa år drivs av en lite annorlunda dynamik (i synnerhet i USA vilket naturligtvis smittar av sig).

Med oktober lagd till handlingarna kan vi även konstatera att den period man normalt sett benämner som ”sommarhalvåret” och som sträcker sig från maj till just slutet av oktober, nu är avklarad. Tittar vi på den sammantagna avkastningen för perioden motsvarar den ca 1,6%. Det är skralt förstås inte minst i jämförelse med avkastningen så här långt i år (+7,8% exkl utdelningar under januari-oktober). Med det sagt är det ändå dubbelt så bra som genomsnittet för ”sommarhalvåret” under de senaste 50 åren (+0,8%). Jämför vi det med ”vinterhalvårets” facit på 12,7% blir det inte svårt att förstå varför man i börssammanhang brukar tala om att ”aktier är en vintersport”.

Månadsnedgången till trots är den stigande trenden i min modell alltjämt intakt (se graf). Eftersom det just nu finns en del nya läsare bör jag kanske omnämna att den enkla modellen bygger på månatliga slutvärden för OMXSPI-index i relation till både 12- och 24 månaders glidande medelvärden. Så länge index stänger månaden ovan de båda är trenden att betrakta som stigande och då i synnerhet när det snabbare av medelvärden (12-månaders, blå linje) befinner sig ovan sin långsammare motsvarighet (24-månaders, röd linje). Ett mönster som alltså har hållit i sig allt sedan månadsskiftet november/december ifjol.

Det som har ändrats sedan föregående månad är att avståndet till 12-månaders glidande medelvärde har minskat så pass att om november skulle bli ännu en negativ månad finns det förstås risk att modellen avger en varningssignal (stängning under blå linje). Då men först då gör man i regel bäst att göra sig av med eventuell belåning. Samtidigt bör det påpekas att en signal om trendvändning blir aktuell först när index avslutar under båda medelvärdena. Dit är det hyfsat långt då jag noterar att 24-månaders glidande medelvärde tycks i detta nu vara i färd med att söka sig upp till årsskiftesnivån (ca 902).

Den intressanta frågan i det här skedet blir förstås vad novemberbörsen kan föra med sig? Här finns det idel goda nyheter. Historiskt sett (sedan 1996) har november nämligen varit den överlägset bästa börsmånaden på året med en genomsnittlig avkastning på nära 3,4%. I februari och april som är de två övriga månaderna som hamnar på pallplatserna, är siffran drygt 2,1%. Faktum är att det är blott vid sju tillfällen (av sammantaget 28) som börsen har backat under den månaden vi nu går in i. Senast som så var fallet var 2018.

Tittar vi sedan på enbart de åren då det hölls presidentval i USA (sju tillfällen sedan 1996) är facit snarlikt positivt. Den genomsnittliga avkastningen uppgår till 3,0% med negativa undantag under dels år 2000 som ju var året då dot.com bubblan sprack, dels 2008 då världen drabbades av finanskris i spåren av subprime problematiken som bl.a. ledde till Lehman Brothers kollaps. Det har således krävts något exceptionellt för att få börsen på fall under månader då en ny president väljs i USA.

Tittar vi på amerikanska börser är facit uppmuntrande även där. Förvisso är november årets bästa månad enbart för bredare S&P 500 (för både Dow Jones och Nasdaq handlar det om näst bästa månad) men avkastningen som sådan oscillerar omkring +1,7-1,9% för de olika indexen. Valåren utgör här inget undantag även om dessa ser ut att bli lite svagare på Nasdaq (+0,6%) än för de två övriga indexen (Dow Jones +2,3%, S&P 500 +2,0%).

Huruvida historien upprepar sig eller ej får förstås framtiden att utvisa. Att det kan bli skakigt inledningsvis är det nog inte särskilt höga odds på. Men förutsatt att vi får en segrare i presidentvalet bör den allra värsta osäkerheten lägga sig tämligen fort. Jag skulle tro att det kan bli betydligt större marknadsreaktioner om Kamala Haris går segrande ur striden än om Donald Trump gör det. Detta då det mesta tyder på att marknaden redan ställt in sig på en relativt enkel seger för den senare nämnda. Skulle man få rätt lär det säkert bli en del vinsthemtagningar även då enligt den gamla devisen ”buy the rumour, sell the news” men väl därefter torde nog förhoppningar om ett starkt vinterhalvår ta över.

Säsongsmönstret tillsammans med räntelättnader global och därtill även minskad osäkert gällande presidentvalet gör att jag håller fast vid min tidigare prognos att OMXSPI-index torde vara på väg mot sitt tidigare ATH (januari 2022) och eventuellt även högre.    

Det är nämligen inte särskilt ofta man ser stigande långräntor ackompanjerade av stigande guldpris, stigande dollar och därtill även stigande aktiemarknader (USA). En sällsynt cocktail som egentligen inte borde kunna inträffa men så tyckte man som bekant om minusräntor också och sedan blev det som det blev (passa för övrigt på att se dokumentären ”$kuldfeber” på som finns att tillgå på SvT Play).

Enbart ovanstående hade förstås räckt för att kalla den gångna veckan för ”supervecka” men faktum är att epitetet ofta hänger samman med att det händer oerhört mycket på kort tid och så har definitivt varit fallet nyligen. I synnerhet under slutet av veckan var det synnerligen svårt att hänga med när bolag efter bolag rapporterade in sina siffror för det nyss avslutade kvartalet. Nästa vecka är det som bekant sportlovsvecka på de allra flesta håll i vårt avlånga land och då ville väl så många som möjligt ha det gjort.

Den generella tolkningen av rapportperioden (eller i alla fall dess inledning) är att marknaden tycks ha valt att applicera positivt tolkningsföreträde. Åtminstone för de allra mest tongivande bolagen. Många rapporter som spontant såg lite trötta ut och där man normalt sett inte hade klagat om kursen backat ett par, tre procentenheter på rapportdagen (vilket på senare år har varit detsamma som ett faktiskt kursras på 8-10% eller mer) har trots det fått hyfsat mottagande. ”Det var inte värre än så här” tycktes marknadsaktörerna resonera efter en tid med vinstvarningar. Nog för att vi har sett ett och annat kurshaveri men desto fler överraskande kursrallyn där exempelvis banksektorn utmärkte sig allra tydligast.

Säga vad man vill men det hör inte vanligheterna till att bankaktier stiger med 5-6% på rapportdagen vilket samtliga utom SEB som var sist ut, har gjort (Handelsbankens aktie steg till och med 8%). Om dessa kursrallyn var motiverade eller ej låter jag andra bedöma. Att bankaktier värderas lågt är ingen nyhet direkt. Det är snarare regel än undantag numera och då skall man veta att de nordiska bankerna värderas generellt mycket högre än dess europeiska motsvarigheter. Det är förstås motiverat då de är betydligt mer välskötta vilket närmast totalt avsaknad av kreditförluster (i Handelsbankens fall handlar det till och med återläggningar) visar med all önskvärd tydlighet. Låt oss bara hoppas att inte haveriet i Northvolt förändrar denna syn då åtminstone Swedbank och SEB förmodas ha viss exponering åt den fallna (?) batterijätten.

Bankaktiernas starka prestationer kan givetvis hänga samman med låga förväntningar och det faktum att de lyckades slå analytikernas estimat. Så har inte alltid varit fallet vad exempelvis verkstadsbolagen beträffar men trots det har många av dem fått se sina kurser stiga. Även här kan den positiva tolkningen bottna i relativt modesta förväntningar som en konsekvens av allmänt kända konjunkturproblem i inte minst Europa och Asien.

Det som stör ovan nämnda bild är det faktum att de flesta av världens börser inklusive svenska OMXS30 som ju består av de stora bolagen, befinner sig i anslutning till All Time High. I normalfallet är detta knappast synonymt med lågt ställda förväntningar. Förklaringen här skulle i sådana fall kunna vara antingen att det positiva sentimentet spiller över (läs: ingen vill sälja i en stigande marknad) eller att marknaden redan i detta skede börjat fokusera på de relativt snabbt sjunkande räntorna på de stora marknaderna såsom USA, Kina och Europa. Det tillsammans med relativt sett låga oljepriser torde nämligen förr eller senare se till att stimulera efterfrågan vilket i sin tur leder till stigande vinster. Andra halvåret 2025, det är då det händer. Det är påfallande ofta som det låter så här i slutet av ett år.

En sak man kanske inte ska glömma bort, något som jag för övrigt nämnt vid tidigare tillfällen, är att de flesta rapportperioderna består av flera faser. Positiva reaktioner i inledningen av en medför i regel att förväntningarna sakta men säkert höjs på bolagen som inkommer med sina rapporter i dess senare skede. Det i sig medför ofta att siffrorna som presenteras då inte längre tolkas lika välvilligt som de kanske hade gjort i rapportperiodens inledande skede (och omvänt om rapportperioden inleds med rejält negativa reaktioner). Något säger mig att så kan bli fallet även denna gång.

Huruvida jag får rätt eller fel får väl framtiden förstås utvisa men nog fick jag en del vatten på min kvarn när jag lyssnade på ABB:s nya vd Morten Wierød som för ovanlighetens skull (för att vara börs vd) var oerhört frikostig vad gäller generell informationsgivning kring marknadsutvecklingen just nu.

Även om USA är och förblir bolagets största marknad under en överskådlig framtid då tillväxten förväntas fortsätta drivas av stort investeringsbehov i elnät och infrastruktur samt datacenter, har norrmannen även nämnt att tillväxtmarknader som Kina och numera även Indien börjar göra avtryck i verkstadsjättens räkenskaper. Det faktum att elektrifieringen i Kina går betydligt snabbare än på många övriga håll i världen just nu (!) gör att den kinesiska marknaden befäster sin andraplats. Numera tycks dock även Indien gå från klarhet till klarhet. Enligt Morten Wierød är det enbart tidsfråga innan den marknaden blir bolagets tredje största.

Kraftig utbyggnad av infrastruktur är förstås ett tecken på tilltagande välstånd. För några år sedan hade få asiatiska länder möjlighet att investera de summor som krävdes. Nu börjar läget bli ett annat i takt med att ekonomierna och medelklassen växer snabbt. Och här är Kina och Indien långt ifrån ensamma. Ett annat land som han omnämnde, och som vi på sikt sannolikt kommer att få höra allt mer om, var exempelvis Indonesien som till skillnad från många andra länder upplever positiv befolkningstillväxt just nu.

Intresset för EM-storyn (tillväxtmarknader) eldades onekligen ytterligare på något i veckan då den kinesiska centralbanken lanserade två finansieringsprogram på drygt 110 mdr dollar. Syftet för dessa program är bland andra att finansiella aktörer som fonder och försäkringsbolag ska kunna få medel till att köpa ”billiga” kinesiska aktier. Ett udda drag kan tyckas men som allt annat lika borde vara positivt för den kinesiska marknaden och som jag nämnde förra veckan svarar landets storbolag för närmare 20–25% av indexfonder som följer tillväxtmarknadernas utveckling.

ABB som ju är ett exempel på bolag vars aktie kan erbjuda exponering mot tillväxtmarknaderna ljusa framtid, var annars ett av de första bolagen att rapportera under nuvarande rapportperiod som åtminstone på förhand framstod som mer eller mindre avgörande för avslutningen av detta börsår. Ett börsår som så här långt väl ändå får anses ha varit klart hyfsat. Säga vad man vill om rapportutfallen hittills men nog känns det som att även dessa ha varit hyfsade. En och annan plump har det förvisso blivit men på det stora hela är det gedigna siffror som publiceras där utropstecknet för en gångs skull var det som telekomjätten Ericsson hade att förmedla (mer om just den rapporten skrev vi i en av veckans lunchanalyser, ett inslag som också finns i dagens tidning).

Så här långt ser det onekligen ut som om de större bolagen har klarat utmaningarna bättre än mindre dito. Frågan är om denna utveckling till viss del kan avspegla den problematik som inte på något sätt är ny men som tycks ha fått nytt liv nyligen. Här åsyftar jag förstås på de uppgifter som publicerades av Dagens Industri gällande riktiga skurkfasoner som på finanssvenska kallas för ”kassaflödesoptimering” och som går ut på att skjuta på betalningen så att den hamnar på andra sidan kvartalsskifte etc.

Jag nämnde ovan att problematiken inte är ny för faktum är att även förr i tiden har de mindre bolagens företrädare från tid till annan beklagat sig över storbolagens agerande. Ett tillvägagångssätt som i mångt och mycket innebär att underleverantörerna får agera kostnadsfria banker åt storbolagen och helt enkelt gilla läget (protesterar man allt för högljutt finns det alltid risk att man ersätts med en konkurrent). Det var förstås illa även då men tycks nu ha nått smått absurda gränser.

Förr i tiden minns jag att det kunde handla om fördröjningar på uppåt 45 och ibland till och med 60 dagar trots att 30 var det överenskomna. Idag uppges fördröjningar kunna ligga på närmast chockerande 90 dagar. Ett helt kvartal med andra ord. Om liknande irriterade förr då det kanske kunde fördröja småbolagens investeringar, är det än mer uppseendeväckande idag. Räntan är som bekant inte längre noll varvid pengar på kontot åter har ett värde. I småbolagens fall handlar det kanske inte om så pass stora belopp att det gör direkt skillnad men desto större bir summorna för storbolagen som satt sena betalningar i system. Många bäckar små vilket det ju handlar om för bolag med ett flertal underleverantörer, blir förstås snabbt en stor å. Greed is good?!

Regeringen i landet skruvade i veckan ned sin BNP prognos för i år vilket, om den infrias, indikerar att BNP uppvisar negativ tillväxt för andra året i rad. Ett recessionstecken med stort R då det vanliga kriteriet är två påföljande kvartal med BNP-minskning.

I andra sammanhang brukar man säga att ”den enes död, den andres bröd”. Frågan är om det inte visar sig stämma även just detta fall där Kina eller tillväxtländer överlag drar nytta av Europas (till viss del egensnickrade) problem. Att det just är Kina som är upphovet till den tyska bilindustrins senaste problem är tämligen givet eftersom makthavarna där med hjälp av rejäla subventioner ser ut att ha lyckats pressa ut tyska tillverkare från den stora inhemska (och tidigare väldigt lukrativa) marknaden med billigare miljövänliga (el) inhemska alternativ. Efterfrågan på exklusiva, fossildrivna tyska bilar har nämligen gått ned betänkligt vilket till viss del säkert har berott på överlag svagare ekonomiska förhållanden i Kina.

För att inte samma sak skall riskera att inträffa (exakta anledningar kan förstås variera beroende på vem som tillfrågas) på hela vår kontinent har EU nyligen beslutat införa tullar på kinesiska fordon. Ett vanligt tillvägagångssätt som dock definitivt kan (och bör?) ifrågasättas. Faktum är att till och med tyskarna själva uppmanade EU att inte vandra den vägen. Handelskrig av det här slaget (motdrag lär ju komma) är i regel kostsamma för de flesta inblandade och just i det här fallet har planekonomitänkande Kina helt andra muskler än tyska företag som ju snarare motverkas på hemmaplan (via både fackföreningar och diverse EU-direktiv) än tvärtom.  

Problemet med industriskyddande tullar är förutom att de driver inflation som ju ingen tycks behöva efter de senaste årens debacle, att de även motarbetar innovation och effektivitet samtidigt som de utarmar konkurrenskraften vad exportmöjligheter beträffar. På sikt riskerar det att leda till rejält kapade marknadsandelar som i sin tur innebär sämre möjlighet till vidare satsningar på FoU vilket leder till en ond cirkel med sämre produkter och ännu sämre konkurrenskraft.

Man bör komma ihåg att även om vi i Europa kanske drar oss för att köpa kinesiska elfordon etc. så har förstås inte medborgare i andra länder (i synnerhet så kallade tillväxtländer) den typen av betänkligheter. Tvärtom vill sannolikt konsumenterna där att få så billiga produkter som möjligt (samtidigt som deras regeringar inte har samma huvudbry gällande tullskydd av inhemska industrier). Förr kunde man förstås påstå att sådant som var ”Made in China” hade lägre kvalité än ”Made in Germany”. Den skillnaden har dock minskat påtagligt då kinesisk industri har blivit oerhört mycket bättre efter att högkvalitativa västerländska produkter har tillverkats där i decennier. I många fall kan de till och med vara bättre och faktiskt helt dominerande. Här kan batterimarknaden som Northvolt hade tänkt slå sig in på (en satsning som så här långt gått ”så där”) tjänstgöra som ett aktuellt exempel.

Förutom att ha tillgång till billig energi och andra råvaror från Ryssland får tillväxtländerna numera även tillgång till billiga varor som de dessutom kan handla bekymmerfritt med och ofta utan inblandning av amerikanska dollar. Det leder förstås till allt högre levnadsstandard vilket i sin tur driver tillväxten och lockar till sig investeringar samt även allt mer kvalificerad arbetskraft. Som grädde på moset lär Kinas enorma stimulanspaket som sattes i gång i syfte att få igång den på senare år slumrade efterfrågan, få även tillväxtländernas ekonomiska hjul att snurra snabbare än vad de redan gör. Medan vi i Europa deppar över konjunkturen tycks folk i länder som Argentina, Brasilien, Indien, Mexiko samt en rad asiatiska ekonomier överlag få det allt bättre ställt.

Som läget ser ut nu, vilket även Mario Draghis nyligen publicerade 400-sidiga (!) rapport förkunnade, tycks trenden med allt mindre konkurrenskraftigt Europa fortsätta om inga rejäla satsningar görs. Medan andra stora ekonomier (främst Kina och USA) fortsätter att driva innovation fokuserar Europa på att reglera och införa allehanda handelshinder där ovan beskrivna tullar kan vara ett exempel. Höga statskulder gör därtill att en del regeringar flaggar för behovet av höjda skatter (Frankrike, Italien m fl) för såväl privatpersoner som företag. Och medan fackföreningar kräver lönepåslag på 7–8% motarbetas företagen av höga energipriser som uppskattas vara två till tre gånger högre än i exempelvis USA (för naturgasen är multiplarna ännu högre). Rent krasst är det nog betydligt enklare att måla upp ett säljcase för Europa än ett köpdito.

Inget ont som inte för något gott med sig. Även om utsikterna för europeisk ekonomi inte ser vidare ljusa ut här så kan man som investerare dra nytta av rådande trender genom att lägga lite högre fokus på bolag som är verksamma på just tillväxtmarknaderna. Det finns en rad sådana även på Stockholmsbörsen. Vill man inte utsätta sig för bolagsspecifika risker (eller vill krydda sina PPM-val) kan man istället välja en bredare indexfond som fokuserar på exempelvis ”Emerging Markets”. Vanliga sådana består förvisso till 20–25% av kinesiska aktier där kurserna har ställts upp ordentligt i spåren av stimulanserna nyligen. Tajmingmässigt kan det kanske uppstå bättre läge lite längre fram. Samtidigt finns det en del bedömare som jämför de kinesiska besluten vid Mario Draghis ”what ever it takes” uttalande som svar på eurons överlevnadsförmåga (2011). Får de någorlunda rätt lär även kinesiska aktier gå ljusare tider till mötes.

Det våras för tillväxtekonomier!

Just det senast nämnda har historiskt sett visat sig ligga som en våt filt för marknaderna i oktober. Det vore inte helt onaturligt om så blev fallet igen. Förhoppningsvis handlar det dock om en ytterst kortvarig effekt som avtar när vinnaren har korats.

Tittar vi till läget i Mellanöstern är det förstås oroväckande då risken finns att både Iran och USA dras in i konflikten i betydligt större omfattning än vad som har varit fallet hittills. Det är förstås inte önskvärt från marknadens håll men vi ska komma ihåg att den väpnade konflikten i regionen nu har pågått ganska länge. Så länge ingen allvarlig upptrappning sker är nog intresset från Mr Market (som ju inte är känd för att visa empati) begränsat. Lite som i fallet med Ukraina.

När det sedan gäller en nära förestående amerikansk recession är bilden förstås delad beroende på vem som blir tillfrågad. Man brukar dock säga att marknaden aldrig missar en recession och med det i åtanke bör man kanske inte vara allt för orolig för trots allt. Med börserna på All Time High är det inte mycket som tyder för annalkande sådan. Detta trots att arbetsmarknaden har svalnat påtagligt under året. I fredagens sysselsättningsrapport uppgavs arbetslösheten ligga på 4,1% vilket är avsevärt mycket högre än när den var som lägst (3,4%). Å andra sidan ligger även europeiska börser på ATH och här pågår väl recessionen som bäst på sina håll.

För är det något som ser klart mest alarmerande ut, inte minst för vår del, så är det nog just läget i Europa som istället för att sakta men säkert bli bättre tvärtom tycks bli sämre. När Euroområdets sammanvägda index för industrin och tjänstesektorn publicerades nyligen hade index sjunkit till 49,6 i september från 51,0 föregående månad (i USA var motsvarande siffra 54,0). Medan läget i tjänstesektorn var någorlunda hanterbart (51,4 vs 52,9 i augusti) var det desto mer bekymmersamt inom industrin där indexvärdet sjönk till 45,0 från redan svaga 45,8 som uppmättes i augusti.

Att jag nämnde att läget var alarmerande beror på det faktum att det den här gången är i lokomotivet Tyskland som problemen tycks vara störst. Det som gör det hela jobbigt är att problem till stor del är hemmasnickrade då de till mångt och mycket är en konsekvens av politiska beslut som med facit i hand inte föll särskilt väl ut. Beslutet att stänga all egen kärnkraft i spåren av den japanska katastrofen i Fukushima (trots att de tyska verken löpte mycket liten risk att kunna drabbas av något liknande) var tveklöst ett sådant, i synnerhet som den innebar att man gjorde sig beroende av rysk energi. Inledningsvis billig sådan men som händelserna 2022 visade, var lösningen inte långsiktigt uthållig. Idag tvingas man förlita sig på icke planerbara energislag (sol och vind) samt dyrare import från Norge, Mellanöstern och USA vilket allt annat lika har försämrat de tyska företagens konkurrenskraft.

Som om inte ovanstående var illa nog har den världsomspännande vågen av grön omställning inte gjort läget bättre utan tvärtom. Den kinesiska statens rejäla satsningar på elektrifieringsområdet har medfört att den lukrativa kinesiska fordonsmarknaden har översköljts av innovativa kinesiska EV-bilar (med tillhörande batterier) som snabbt trängt ut västerländska fossildrivna alternativ. Då majoriteten av dem har varit subventionerade från högre ort blev konkurrensen förstås övermäktig vilket snabbt fått försäljningssiffrorna för tyska märken (främst Audi, BMW och Mercedes) att rasa. En tydlig signal på det var VW-koncernens vinstvarning redan i somras som ackompanjerades av besked att man övervägde stängning av en Audi-fabrik som en följd av lägre efterfrågan på elbilar i premiumsegmentet.

Hastigt men klart mindre lustigt har Europas starke man (Tyskland) hamnat i en prekär situation. Landet är idag ett av få där företagen i relativt stor uträckning börjar dra ned på personal. Ingen kan ha missat vinstvarningarna från så gott som samtliga tyska fordonsjättar där besked om både uppsägningar och även ovan nämnda fabriksnedläggningar har duggat tätt. Eftersom fordonsindustrin har oerhört stark ställning i Tyskland sprider sig svagheten där snabbt vidare till övrig tillverkningsindustri och i förlängningen förstås även till tjänstesektorn.

Man brukar säga att när länder som USA och Kina drabbas av ”förkylningssymptom” leder det snabbt till lunginflammation i resterande delen av världen. Om detsamma gäller för Europa när dess starke man blivit sjuk, återstår förstås att se. Uteslutet är det definitivt inte och vi skall inte glömma bort att just Tyskland vid sidan om Norge är Sveriges främsta handelspartner. Med det i åtanke skulle man kunna säga att Tysklands sak är vår.

Men inget ont som inte för något gott med sig förstås. De försvagade konjunkturutsikterna tillsammans med en hanterbar inflation gör förstås att ECB har möjlighet att komma till undsättning genom att sänka räntan i ett snabbare tempo än vad som hittills varit fallet (2 x 0,25%). Är det någon centralbank som borde tycka att det var bråttom att agera (det spekulerades ju tidigare om ”emergency meetings” i FED:s fall) så är det just ECB. Tyvärr visar dock historiken att förmågan av att ta snabba beslut inte ligger i europeiska institutioners DNA. Om det inte gäller regleringar förstås. Då brukar man vara på hugget.

Förvisso skakade det till rejält både i början av augusti och inledningen på september men båda skalven har visat sig vara kortvariga. ”Förskalv inför kraschmånaden oktober” utbrister säkert pessimisten medan optimisten fortsätter att fokusera på det som faktiskt indikerar att uppgången kan fortsätta.

September är förvisso ännu inte riktigt avslutad men det skall nog ganska mycket till för att månaden ens skall bjuda på en sättning i linje med det historiska snittet (1,1%). Så här långt är Stockholmsbörsen nämligen upp 1,6% där man så sent som i torsdags nådde upp till en ny högsta notering för året. Sedan tidigare vet vi ju att rekord har en benägenhet att fortplanta sig och det vore långt ifrån omöjligt om så blev fallet även denna gång.

Tittar vi på månadsgrafen med en handelsdag kvar till månadsskiftet ser det onekligen ut som om den positiva trenden jag hänvisat till i mina tidigare spalter, har bestått. Index fortsätter hålla till ovan såväl 12- och 24-månaders glidande medelvärden där de bådas inbördes relation skvallrar om upptrend (det snabbare medelvärdet ligger ovan långsammare dito). Som framgår av grafen har OMXSPI-index alltjämt några procentenheter kvar upp till All Time High som uppnåddes i inledningen av 2022. Ni minns säkert att jag i tidigare krönikor har nämnt att så länge som min modell inte levererade en varning, så förväntar jag mig att tidigare ATH kommer att bli tydliga mål på uppsidan. Nu är vi snart där medan många övriga börser redan nått dit.

Det som idag krävs för att omkullkasta idén om nya rekordnivåer även i Stockholm är en ganska rejäl sättning som får index att söka sig ned under åtminstone det snabbare av medelvärdena. Att så skulle ske i samband med detta månadsskifte är tämligen osannolikt, det hade krävt någon form av ”Black Monday”, varvid fokus snarare får riktas till månadsskiftet oktober/november.

Sitt dåliga rykte till trots (krascher 1929 och 1987) har oktober historiskt sett faktiskt varit en ganska stark börsmånad. För Stockholmsbörsens del har de senaste 30 årens genomsnitt varit +1,2% vilket placerar oktober ungefär i mittfloran av årets månader (sjunde bäst). Och då skall man veta att dess facit dras ned av finanskrisen som förvisso inträffade tidigare men spillde över på just oktober då Stockholmsbörsen tappade 17,9%. Även Asienkrisen 1997 med sina -10,5% påverkar snittet. Justerar man för dessa två ”outliers” (såsom börsbolagen gärna gör när det minsta lilla stör jämförelserna) hade den genomsnittliga börsutvecklingen varit dubbelt så bra.

För att inte beskyllas för våldsam haussning kan det vara på sin plats att kasta in en brasklapp. För nog visar sig presidentvalet i USA vara en sådan. Tittar jag i min sammansättning av data från 1995 och framåt, är den genomsnittliga börsutvecklingen för Stockholmsbörsen strax innan val osedvanligt svaga -4%. Detta då det visar sig att oktober har bjudit på nedgångar i samtliga fall utom 1996 (2004 handlade det om marginella 0,05%). Senast det begav sig, 2020, blev nedgången 6,2%. Ett så pass svagt facit manar onekligen till viss eftertanke.

Liknande trista mönster har vi också i USA och då baserat på betydligt längre historik än 30 år. Medan oktober i vanliga fall har bjudit på genomsnittliga uppgångar i storleksordningen 0,8–1,0% för de största indexen, har det varit desto dystrare utveckling under presidentcykelns sista år (election year). Allra sämst av de stora indexen har Nasdaq utvecklats med genomsnittlig nedgång om -2,2%. För S&P 500 och Dow Jones är motsvarande -0,9% respektive -1,0%. Skäl att se upp med andra ord.

Bortser vi från historiska mönster samt det amerikanska presidentvalet som kommer att dominera nyhetsåtergivningen ju närmare november vi kommer, lär två andra faktorer dominera utvecklingen. I början på månaden torde amerikanska arbetsmarknadsrapporten tilldra sig störst intresse. Marknaden har nämligen börjat oroa sig för recession och skulle vi få se ny svag sysselsättningsrapport behäftad med negativa revideringar för tidigare publicerade siffror, kan stämningen snabbt bli dyster. Räkna med att det då kommer höras röster om nytt policymisstag från FED som innebär att centralbanken har hamnat ”bakom kurvan”.  

Den andra viktiga aspekten blir förstås bolagsrapporterna. En del bolag har redan förvarnat för att Q3 inte blir riktigt vad man hade tänkt sig och det ligger nog i farans riktning att fler inser det i början på oktober när septembersiffrorna summerats. Det är i regel just den månaden som allt som oftast sätter prägel på hur kvartalet blir. Medan juli och augusti domineras av viss semesterlunk tenderar september vara månaden då hjulen normalt sett skall börja snurra fortare. I år verkar det inte riktigt blivit på det sättet även om man förstås inte skall dra allt för stora växlar från tiotalet vinstvarningar som vi fått ta del av så här långt. De allra flesta av bolagen har ju trots allt inte vinstvarnat (än?).

När veckans viktigaste marknadsbesked levererades i onsdags blev det inte alls vad åtminstone undertecknad, men även en rad andra bedömare, hade förväntat sig. Istället för en 25-räntepunkters sänkning drämde FED som bekant till med det dubbla. Därmed känns det för egen del lite som om Jerome Powell har gått i Stefan Ingves spår. Valde att överraska.

Jag har egentligen inte några synpunkter på huruvida beslutet var korrekt eller inte då jag utgår ifrån att man i kommittén agerar utifrån vad som anses vara bäst för den amerikanska ekonomin. Förvisso togs det inte enhälligt men majoriteten av ledamöterna stod bakom det och samtliga räknar även med att räntan kommer att sänkas mer under återstoden av detta år (två möten kvar). Att jag ändå blev överraskad beror snarare på hur man valt att kommunicera och även agera tidigare.

Det är förvisso inte första gången man sänker med 50 räntepunkter (paradoxalt nog gjorde man det exempelvis 2008 på exakt samma dag, den 18 september) men det hör ändå till ovanligheterna. Värt att omnämna är exempelvis att när räntan höjdes i ett läge då inflationen var 9% och inte längre bedömdes vara av övergående karaktär (”transitory” som det så vackert hette då), blev höjningen 25 punkter inledningsvis (mars 2022). Nu när inflationen ligger på dryga 3% och arbetslösheten en procentenhet högre väljer man alltså att inleda sänkningscykeln med 50 punkter.

Det är alltså inte beslutet utan snarare kommunikationen inför det som jag ställer mig frågande till. Det skiljer sig från hur man tidigare har agerat. Min känsla är därför att man bytte fot (från 25 till 50) relativt sent vilket möjligtvis också är anledningen till att marknadens förväntningar på 50-punkters höjning började stegras på allvar först några dagar innan FED:s besked blev publikt. Kanske handlade det om ofrivilliga läckor, kanske planterade sådana. Oavsett är det olyckligt givet hur viktigt förtroendet är i de här sammanhangen.

Att man valde gå fram via en dubbelsänkning tolkas av vissa bedömare som att man erkänner att man borde ha sänkt redan i samband med föregående möte i juli. Nu gjorde man inte det då och blev därför tvungna att ta höjd för det nu vilket om tolkningen stämmer väl får ses som rimligt. Det faktum att Jerome Powell tydligt nämnde att man inte skall se storleken på sänkningen som någon vägledning för kommande sådana stärker sannolikt denna tes. Om inget oförutsett inträffar utgår jag därför ifrån (för vad nu mina prognoser är värda) att man framgent sänker med 25-räntepunkter vardera på de två återstående mötena.

Det som skulle kunna rubba ovanstående är om arbetsmarknaden fortsätter försvagas. Att det är den och inte inflationen som numera är FED:s främsta fokus blev relativt tydligt om man lyssnade på centralbankschefens presskonferens efter räntebeskedet. Om inte annat så blev i alla fall min känsla att det som fällde avgörandet för storleken på räntesänkningen blev dels det svaga utfallet i juli, dels ytterligare revidering av nämnda siffra i augusti.

Som jag nämnt i min föregående krönika är ett sysselsättningsutfall understigande 100 000 personer definitivt oroväckande och då är det nog rätt att förekomma snarare än förekommas. Skulle även augustisiffran (142 000) revideras till ett femsiffrigt nummer är det långt ifrån omöjligt att det blir ytterligare 50 punkter redan i samband med novembermötet trots att det äger rum mer eller mindre i anslutning till presidentvalet (som i det läget kanske inte är avgjort). Innan dess får FED tillgång till ytterligare två stycken arbetsmarknadsrapporter (och en inflationsdito).

Nog om själva räntebeslutet. Den stora frågan är förstås inte hur stor sänkningen blev utan vad den eventuellt kan innebära för aktiemarknaden? Och här är svaret ganska tydligt. Det kan gå upp eller ned. Ja du läste rätt. För att åskådliggöra det har jag valt att låna in en graf som publicerades av Goldman Sachs Investeringsteam (de skarpaste hjärnorna där ute som man brukar säga).

Ur den framgår ganska tydligt att det som blir avgörande för hur marknaden utvecklas framgent är huruvida FED lyckas med mjuklandning av ekonomin eller ej. Undviker USA att hamna i recession har börsen god möjlighet att stå ca 15% högre om 10–12 månader. Blir det recession däremot torde det kunna bli en riktig utförslöpa under det närmaste året (-20%). Tidpunkten då vi vet vartåt det lutar inträffar ungefär ett par månader efter första räntesänkningen har ägt rum. Med andra ord borde marknaden välja väg kort efter att det amerikanska valet har ägt rum. Tålamod!

Medan inflationsrädslan har avtagit ligger nu allt fokus istället på den tydligt försvagade arbetsmarknaden och det är sannolikt även just synen på den som gäckar FED mest i det här skedet (inflationskampen anses av de flesta som vunnen). Förra fredagens statistik förkunnade som bekant att antalet sysselsatta ökade med 142 000. Det var förvisso lägre än förväntade 160 000–165 000 men ändå inte recessionsliknande siffror. Eller?

Till saken hör att det faktiskt beror på vem man frågar. Marknaden skapas som bekant av olika åsikter och så är verkligen läget nu beträffande synen på en eventuell recession. Själv har jag väl inte någon tydlig åsikt i frågan utan konstaterar främst att båda sidorna (såväl de som menar att amerikansk ekonomi inte i närheten av att hamna i recession som de som påstår att den rent av redan är där) har en del poänger som är värda att beakta.

Så länge som jobb skapas tycks den underliggande ekonomin växa. Arbetslöshet om 4,2% är inte heller alarmerande även om den ökat från som lägst 3,5% vilket har bidragit till att väcka recessionsspöket. Revideringstrenden är dock tydligt negativ. Jag har som ni säkert minns nämnt att så gott som samtliga av det senaste årets arbetsmarknadssiffror har genomgått negativa revideringar i efterhand. Det finns enstaka undantag men så är det ju som bekant med alla sortens regler. När förra veckans statistik publicerades innehöll den återigen negativa nedjusteringar för både juni och juli (med sammantaget 86 000). I det senare fallet var den reviderade siffran 89 000.

Det är också här som vi kommer till pudelns kärna. Förr i tiden brukade man säga att det krävs ca 150 000 nya jobb varje månad för att motverka demografiska effekter. I tider då vi blir allt äldre medan det födds färre barn kan säkert sambandet ha förändrats gradvis. Vad som däremot borde ha tillkommit är den kraftiga immigrationen som gör att både USA:s befolkning och dess BNP fortsätter att växa.

Ovanstående innebär att man skulle kunna hävda att arbetsmarknaden krymper redan när siffrorna är positiva men understiger i alla fall 100 000. Så var fallet som det just nu ser ut i juli (ytterligare en revidering förväntas i samband med nästa månads statistikskörd) och det var första gången som siffran var femsiffrig. Junis initialt rapporterade 206 000 har samtidigt justerats till 118 000 efter två revideringar. Det är med andra ord inte helt omöjligt att även augustis siffra, när den väl reviderats klart (först i början på oktober och därefter i inledningen på november), landar under 100 000.

Huruvida de kommande revideringarna blir negativa eller ej vet jag förstås inte men såsom trenden har sett ut det senaste året ligger det definitivt i farans riktning. Det skulle utan tvekan ge olyckskorparna ”vatten på deras kvarn”. En gång är som vi alla vet ingen gång. Två gånger däremot kan vara antydan till en trend och givet den manodepressiva marknaden rent av en gonggong där man säljer först och frågar senare. Vi vet ju alla att marknaden är ett framåtblickande väsen som aldrig missat en recession men samtidigt även tecknat in en handfull sådana som aldrig inträffat.

Innan vi får ta del av fler arbetsmarknadsrapporter måste Jerome Powell och hans kollegor på FED besluta om räntan. Det gör de som bekant redan kommande vecka. Om inget oförutsett idag inträffar vilket man förstås aldrig kan vara säker på, tyder det mesta just nu på att man sänker räntan med 25 punkter och följer upp det med ytterligare 25 punkters sänkning på mötet därefter i slutet av oktober. Så har i alla fall jag tolkat det tal som FED-chefen höll i Jackson Hole i slutet av augusti. Det är också vad räntemarknaden ser ut att teckna in.

Om ovanstående framstår som rimligt så kan man nog inte säga detsamma om de långsiktiga förväntningarna som bygger på att räntan kommer sänkas med allt från 150 till 200 räntepunkter under kommande 12 månader. Det är förstås fullt möjligt att så sker men för att detta skall inträffa krävs nog en recession och då ganska rejäl sådan om nu inte inflationstakten lättar betänkligt från nuvarande nivåer. Det är också här som skon klämmer. Eftersom få idag tror på någon omedelbar återgång till inflationsnivåer understigande 2% borde inte heller den typen av räntesänkningar vara särskilt troliga. Ändå tror alltså terminsmarknaden det vilket säkerligen spär på recessionsoron hos somliga.

Vem som får rätt vet vi först i efterhand men att recessionsspökets tydliga konturer nu syns är inte alls ovanligt. Tvärtom. Hösten är nämligen den tiden på året då all sortens oro av någon anledning får betydligt bättre fäste på marknaderna än vad som annars är fallet (det finns som bekant alltid något att oroa sig för). Det är sannolikt ingen slump att just augusti och september hör till de avkastningsmässigt sämsta månaderna på ett börsår. Och medan pessimisten just nu ropar på vargen (läs: recession) vädrar optimisten nära förestående köplägen.

”Sell in may and go away, don’t come back until St Ledgers Day” är en gammal marknadsdevis som jag ofta återkommer till. När du läser detta har hästloppet i Doncaster redan ägt rum (lördag 14/9) och därmed går vi in i en period som traditionellt sett har medfört att köplägen uppstår. Aktier är ju en uttalad ”vintersport” och dess bästa period sträcker sig vanligtvis från november till slutet av april. När det senast begav sig (november 2023 till slutet av april 2024) blev facit för Stockholmsbörsen 13%. Om det blir lika bra även nästa gång vet förstås varken jag eller någon annan men vi kan i alla fall konstatera att den som hållit sig borta sedan inledningen på maj inte har missat så värst mycket hittills. OMXSPI-index är +2,7% sedan dess och om ett par veckor kan facit bli ännu sämre. Det faktum att fondförvaltarna i USA ofta stänger sina böcker just vid utgången av september gör att månadens andra hälft tenderar att bli extra svag (”window dressing” modell större).